Hej,

idag besökte jag Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, för förhoppningsvis, sista gången i mitt liv. Jag skulle på ett avslutande samtal, eftersom jag numera är 18 år gammal, där läkaren sammanfattade vilken behandling jag hade fått och hur det har påverkat mig. 

  Jag har haft en del ångest över att behöva åka dit igen, efter ungefär fem och ett halvt år. Senast jag var där så var det på min sista behandling, 20 juli 2012. Då var jag ganska säker på att jag inte skulle behöva återvända dit, blev inte riktigt så. Men som tur var så var det bara ett samtal, inget annat.

  När jag kom dit, fick jag rejält med ångest, som höll i sig tills jag kom in till läkaren, sen började det släppa lite. När jag får ångest så får jag en riktigt obehaglig känsla, och det känns som jag har svårt att andas, när jag egentligen inte alls har det. Det känns tungt på något vis. Jag har en del problem med ångest, som jag är övertygad kommer ifrån min cancerdiagnos. Jag har gått till kuratorer och psykologer, och hoppas på att det blir bättre, och det blir det nog så småningom, jag är positiv. Läkaren jag pratade med idag uppmuntrade mig också till att få en bra kontakt att prata om, för ångesten går att bli av med, sa hon. Och det tänker jag lita på, för jag tänker vara positiv, och för då vet jag att jag har ett mål, och att målet går att uppnå. 

Det är ändå bara fem och ett halvt år sedan jag var sjuk, och jag mer eller mindre bodde på sjukhuset. Men när jag gick in där idag, kändes det så avlägset, men ändå ångestfyllt. Det såg precis likadant ut som då, men ändå inte. Det kändes annorlunda på något vis. Det är inte så länge sedan jag var där, men det kändes ändå som det. Som om det var i ett annat liv eller något. 

  Det var riktigt jobbigt att gå in där idag, på grund av alla dåliga minnen och ångest och så, men jag tror ändå att det var bra på något plan, att vara där. Så jag kan släppa det. Jag behöver inte åka tillbaka dit, och det är otroligt skönt.

Jag kan se ljuset i tunneln.

Maria <3